Jaha, då var terminen nästan slut. Detta blir mitt sista inlägg i denna blogg.
Jag har aldrig bloggat förut och det var en helt ny värld som öppnades. Det är tur att jag har klasskamrater som är vana vid det så att jag har kunnat rådfråga någon när det körde ihop sig för mig. Ibland har jag lyckats lista ut det själv men när det inte funkar är det skönt att ha någon att fråga. Så är det också i förskolan för både pedagoger och barn. Någon med mer kunskap blir en stöttepelare i ens eget lärande. Tänk vilken tur att vi är bra på olika saker!
Att skriva ner mina upplevelser och tankar har gjort mitt lärande tydligare för mig. Jag känner att jag har mer kunskap inom estetiska lärprocesser och därmed vågar jag använda det i min yrkesroll. Självklart behöver jag träna mer på alla dessa områden men med tid och erfarenhet kommer jag känna mig mer säker och därmed testar jag mer. Jag har inga förväntningar på mig själv att allt ska vara perfekt men samtidigt vill jag känna mig nöjd med de aktiviteter jag gör. Jag tror att både jag och barnen gynnas av att jag är ärlig med att jag inte kan allt. Då blir vi mer jämlika och kan testa oss fram tillsammans.
Jag tycker det var synd att vi inte hade alla wokshops innan vi gick ut på vfu. Det fanns så mycket jag ville testa efter varje workshop! Detta var en av de roligaste kurserna under utbildningen. Jag hade velat ha den tidigare i utbildningen. Jag känner att alla estetiska områden får med andra ämnen som till exempel matematik, språk, miljö, demokrati, samspel, motorik och problemlösning. Det är alltså inte bara ett skapande av föremål eller teckningar utan ett lärande för livet!
Jag tackar för att du har läst min blogg och hoppas att du har fått några idéer att använda dig av!
/Helena
torsdag 28 april 2016
onsdag 27 april 2016
Världskulturmuséet
Muséet ligger i Göteborg bredvid Universeum, bakom Liseberg.
Utställningen heter Tillsammans och är mest riktad till barn men passar alla åldrar tycker jag.
Den handlar om gemenskap och känslor och berör alla åldrar och olika delar av livet. Alla kan känna sig ensam någon gång i livet precis som man kan känna glädje över att höra ihop med någon. Där spelar åldern ingen roll utan alla har känslor. I utställningen finns aktiviteter för alla åldrar men kanske framförallt för barn. Man kan klättra, ligga på en mjuk soffa eller krypa in någonstans och utforska. Det fanns många digitala områden och det tycker jag är en modern och rolig tankegång på ett museum.
Innan man gick in på utställningen fick alla ta av sig skorna. Tanken verkade vara att man ska kunna uppleva med alla sinnen, inklusive känna med fötterna. Jag gillar den tanken, det blir en så mycket tydligare upplevelse då. Det fanns till exempel en stor skärm där man kunde välja dans från olika länder. I utställningen fanns det också föremål från olika tider och länder. Det fanns också tillfälle att experimentera med ljus och skuggor om man ville.
I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev. 2010) kan man läsa:
Jag tilltalas av att barn och vuxna kan utforska tillsammans och att man får en inblick i material och föremål från andra tider och länder. Det är inte säkert att barn får se det någon annanstans.
Hade jag varit barn hade jag definitivt velat vara där i flera timmar och leka och utforska. Som pedagog är det tacksamt att ta med barn dit. Det blir inte bara en upplevelse att få se och testa utan man får matematik, språk och fysik på samma gång. Denna utställning tycker jag absolut en förskola ska besöka och jag blev inspirerad till att ta med mina egna barn dit.
Vilken förmån det är att kunna besöka ett museum. Fler förskolor borde ta vara på denna förmån. Jag menar inte att hela avdelningen ska gå samtidigt för det kan vara svårt rent praktiskt. Dock borde det gå bra att gå i olika omgångar.
Källförteckning
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442
Utställningen heter Tillsammans och är mest riktad till barn men passar alla åldrar tycker jag.
Den handlar om gemenskap och känslor och berör alla åldrar och olika delar av livet. Alla kan känna sig ensam någon gång i livet precis som man kan känna glädje över att höra ihop med någon. Där spelar åldern ingen roll utan alla har känslor. I utställningen finns aktiviteter för alla åldrar men kanske framförallt för barn. Man kan klättra, ligga på en mjuk soffa eller krypa in någonstans och utforska. Det fanns många digitala områden och det tycker jag är en modern och rolig tankegång på ett museum.
Innan man gick in på utställningen fick alla ta av sig skorna. Tanken verkade vara att man ska kunna uppleva med alla sinnen, inklusive känna med fötterna. Jag gillar den tanken, det blir en så mycket tydligare upplevelse då. Det fanns till exempel en stor skärm där man kunde välja dans från olika länder. I utställningen fanns det också föremål från olika tider och länder. Det fanns också tillfälle att experimentera med ljus och skuggor om man ville.
I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev. 2010) kan man läsa:
"Förskolan ska stäva efter att varje barn känner delaktighet i sin egen kultur och utvecklar känsla och respekt för andra kulturer".
Jag tilltalas av att barn och vuxna kan utforska tillsammans och att man får en inblick i material och föremål från andra tider och länder. Det är inte säkert att barn får se det någon annanstans.
Hade jag varit barn hade jag definitivt velat vara där i flera timmar och leka och utforska. Som pedagog är det tacksamt att ta med barn dit. Det blir inte bara en upplevelse att få se och testa utan man får matematik, språk och fysik på samma gång. Denna utställning tycker jag absolut en förskola ska besöka och jag blev inspirerad till att ta med mina egna barn dit.
Vilken förmån det är att kunna besöka ett museum. Fler förskolor borde ta vara på denna förmån. Jag menar inte att hela avdelningen ska gå samtidigt för det kan vara svårt rent praktiskt. Dock borde det gå bra att gå i olika omgångar.
Museum är ett roligt och lärorikt ställe att utforska!
Källförteckning
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442
onsdag 30 mars 2016
Textil 3
Idag handlade det om vävning och att skapa en docka.
Cathrine Berg (1) berättade att innan tråd användes hade man senor från djur för att sy kläder etc. Hon berättade vidare att linne fanns i Egypten redan ca 5000 f.kr och att bomullen kom på 1800-talet. På 1700-talet användes ull till vardagsbruk och linet var för vävnader. När jag gick i skolan fick vi lära oss om slaveriet som följde i bomullens spår. Jag hoppas barnen i dagens skola också får lära sig detta och att dagens tillverkning kanske inte har förändrats så mycket i vissa länder.
Jag vävde för första gången idag. Det var lite lurigt innan jag hittade tekniken. Här kan man tänka återbruk. Man kan väva med gamla kläder, plastpåsar etc. Det går även att sätta ihop en ram av pinnar och fästa den på väggen ute eller inne på förskolan. Då kan barnen väva när de vill och sitter ramen ute kan de väva med gräs, kvistar, löv eller vad de kan hitta.
Eftersom jag aldrig vävt förut hade jag lite svårt att byta väft (det material jag vävde med) o att veta hur man tar ut väven ur ramen. Det var dock roligt att göra och jag förstår varför barn gärna sitter med det. Det jag har sett av vävning ute på förskolor eller fritidshem så är barnen inte med på alla steg i processen. De vuxna fäster varp, byter väft, avslutar och plockar loss väven. Jag känner att det kan väl barnen också få göra. Om man visar någon gång hur de ska göra så tror inte jag att det är stora problem för barnen att klara det själva. Om de är med på alla steg så känner de sig förmodligen mer delaktiga och stolta över sin väv. Det är likadant med andra textila områden. Ska barnen brodera så är det pedagogerna som trär tråden. Jag tror att barnen kan det själva om vi ger dem tid att lära sig.
Björkdahl Ordell, Eldholm och Hagstrand-Velicu (2010) menar att barnen tränar på jämförelseord och lägesord när de tillverkar sin egen väv. Till exempel längd, bredd. storlek, på, i med mera. Alltså ett bra tillfälle att få in matematik och språk!
Till vänster ser du gruppens olika varianter av vävar.
I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev. 2010) kan man läsa att barns ska:
På eftermiddagen gjorde jag en pop-up docka. Jag hade redan gjort en strump-docka under workshopen i drama så jag ville testa något annat. Det var lite lurigt att få ihop den men det fixade sig efter lite pill.
Min pop-up docka är gjord av en kon, blomsterpinne, flörtkula etc. Huvudet sitter fast på blomsterpinnen och kan dras ner i konen och gömmas där.
Berg (1) sa att en docka kan användas om man vill berätta sagor, starta ett tema, prata om känslor etc. Det kan vara lättare för barnen att prata med en docka än med en pedagog. Jag tänker att en docka kan var roligt att skapa tillsammans med barnen. De får vara med och bestämma hur dockan ska se ut och det kan göra att de visar mer intresse för dockan när den senare används i förskolan. De får en personlig koppling till den om de är med vid tillverkningen. Att använda sig av en hand-docka eller pop-up docka ger ett medierat lärande. Gunilla Fihn (2) berättar att något som är medierat är förmedlat via ett medium, i detta fallet en docka. Ibland kan det vara en fördel att ha en docka som förmedlare av fakta eller att dockan behöver fakta från barnen. Att låta pedagogen stå utanför skulle kanske få barnen att öppna upp sig mer eftersom de inte har den personliga kopplingen till dockan.
Det här var en rolig workshop och visade på ett roligt och enkelt sätt att få in textil i förskolan! Jag har aldrig gjort en pop-up docka förut men skulle kunna tänka mig att testa det i förskolan nu. Väva har jag inte heller gjort förut men det var ganska lugnande när jag väl fått in tekniken. Jag märkte att ljudvolymen dämpades och lugnet la sig över hela gruppen när vi satt med varsin väv. Kanske något att tänka på i förskolan också. Genom att barn får koncentrera sig på något praktiskt så blir de lugnare. Björkdahl Ordell, Eldholm och Hagstrand-Velicu (2010) skriver att barn blir engagerade av praktiskt arbete. Istället för att säga till barnen att vara tysta och lugna ner sig så kanske man ska ge dem något praktiskt att göra, till exempel väva.
Jag känner mig mer säker på att väva och kan absolut tänka mig att använda mig av det i verksamheten. Är jag positivt inställd så blir kanske barnen mer positiva också. Mitt förhållningssätt smittar av sig på barnen och därför måste jag tänka på hur jag förhåller mig till alla aktiviteter i förskolan. Ju säkrare jag känner mig desto mer positiva känslor för jag över till barnen.
Källförteckning
Björkdahl Ordell, S, Eldholm, G & Hagstrand-Velicu, K (2010). Lär genom textil: en handbok i att använda textil som pedagogiskt redskap för barns lärande. 1. uppl. [Mölnlycke: Susanne Björkdahl Ordell]
(1) Cathrine Berg. Workshop textil 3 30/3-2016
(2) Gunilla Fihn. Föreläsning medierat och problembaserat lärande. 13/1-2016
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442
Cathrine Berg (1) berättade att innan tråd användes hade man senor från djur för att sy kläder etc. Hon berättade vidare att linne fanns i Egypten redan ca 5000 f.kr och att bomullen kom på 1800-talet. På 1700-talet användes ull till vardagsbruk och linet var för vävnader. När jag gick i skolan fick vi lära oss om slaveriet som följde i bomullens spår. Jag hoppas barnen i dagens skola också får lära sig detta och att dagens tillverkning kanske inte har förändrats så mycket i vissa länder.
Jag vävde för första gången idag. Det var lite lurigt innan jag hittade tekniken. Här kan man tänka återbruk. Man kan väva med gamla kläder, plastpåsar etc. Det går även att sätta ihop en ram av pinnar och fästa den på väggen ute eller inne på förskolan. Då kan barnen väva när de vill och sitter ramen ute kan de väva med gräs, kvistar, löv eller vad de kan hitta.
Eftersom jag aldrig vävt förut hade jag lite svårt att byta väft (det material jag vävde med) o att veta hur man tar ut väven ur ramen. Det var dock roligt att göra och jag förstår varför barn gärna sitter med det. Det jag har sett av vävning ute på förskolor eller fritidshem så är barnen inte med på alla steg i processen. De vuxna fäster varp, byter väft, avslutar och plockar loss väven. Jag känner att det kan väl barnen också få göra. Om man visar någon gång hur de ska göra så tror inte jag att det är stora problem för barnen att klara det själva. Om de är med på alla steg så känner de sig förmodligen mer delaktiga och stolta över sin väv. Det är likadant med andra textila områden. Ska barnen brodera så är det pedagogerna som trär tråden. Jag tror att barnen kan det själva om vi ger dem tid att lära sig.
Björkdahl Ordell, Eldholm och Hagstrand-Velicu (2010) menar att barnen tränar på jämförelseord och lägesord när de tillverkar sin egen väv. Till exempel längd, bredd. storlek, på, i med mera. Alltså ett bra tillfälle att få in matematik och språk!
 |
| Den färdiga väven |
Till vänster ser du gruppens olika varianter av vävar.
I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev. 2010) kan man läsa att barns ska:
- utveckla nyanserat ordförråd, talspråk och begrepp
- utveckla sin förmåga att berätta, uttrycka tankar, argumentera och leka med ord
- utveckla sin skapande förmåga
- utveckla sin förståelse för form, läge, mängd, antal och mätning
På eftermiddagen gjorde jag en pop-up docka. Jag hade redan gjort en strump-docka under workshopen i drama så jag ville testa något annat. Det var lite lurigt att få ihop den men det fixade sig efter lite pill.
Berg (1) sa att en docka kan användas om man vill berätta sagor, starta ett tema, prata om känslor etc. Det kan vara lättare för barnen att prata med en docka än med en pedagog. Jag tänker att en docka kan var roligt att skapa tillsammans med barnen. De får vara med och bestämma hur dockan ska se ut och det kan göra att de visar mer intresse för dockan när den senare används i förskolan. De får en personlig koppling till den om de är med vid tillverkningen. Att använda sig av en hand-docka eller pop-up docka ger ett medierat lärande. Gunilla Fihn (2) berättar att något som är medierat är förmedlat via ett medium, i detta fallet en docka. Ibland kan det vara en fördel att ha en docka som förmedlare av fakta eller att dockan behöver fakta från barnen. Att låta pedagogen stå utanför skulle kanske få barnen att öppna upp sig mer eftersom de inte har den personliga kopplingen till dockan.
 |
| Här är gruppens skapelser |
Det här var en rolig workshop och visade på ett roligt och enkelt sätt att få in textil i förskolan! Jag har aldrig gjort en pop-up docka förut men skulle kunna tänka mig att testa det i förskolan nu. Väva har jag inte heller gjort förut men det var ganska lugnande när jag väl fått in tekniken. Jag märkte att ljudvolymen dämpades och lugnet la sig över hela gruppen när vi satt med varsin väv. Kanske något att tänka på i förskolan också. Genom att barn får koncentrera sig på något praktiskt så blir de lugnare. Björkdahl Ordell, Eldholm och Hagstrand-Velicu (2010) skriver att barn blir engagerade av praktiskt arbete. Istället för att säga till barnen att vara tysta och lugna ner sig så kanske man ska ge dem något praktiskt att göra, till exempel väva.
Jag känner mig mer säker på att väva och kan absolut tänka mig att använda mig av det i verksamheten. Är jag positivt inställd så blir kanske barnen mer positiva också. Mitt förhållningssätt smittar av sig på barnen och därför måste jag tänka på hur jag förhåller mig till alla aktiviteter i förskolan. Ju säkrare jag känner mig desto mer positiva känslor för jag över till barnen.
Källförteckning
Björkdahl Ordell, S, Eldholm, G & Hagstrand-Velicu, K (2010). Lär genom textil: en handbok i att använda textil som pedagogiskt redskap för barns lärande. 1. uppl. [Mölnlycke: Susanne Björkdahl Ordell]
(1) Cathrine Berg. Workshop textil 3 30/3-2016
(2) Gunilla Fihn. Föreläsning medierat och problembaserat lärande. 13/1-2016
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442
|
torsdag 24 mars 2016
Textilmuséet
Karin Olsson Lindström (1) berättade att Borås museum, som ligger i Ramnaparken, skildrar livet och samhället från 1700/1800-talet fram till industrialiseringen. På Borås museum får barnen testa på hur livet var på den tiden.
Textilmuseet startades på 70-talet och skildrar livet/samhället från industrialiseringen och framåt. Även här får barnen vara fysiska, testa och upptäcka. De får bland annat prova kläder från olika tidsepoker. Olsson Lindström menade att barn brukar inte nöja sig med att en vuxen säger att kistan är tom eller att det inte finns något bakom dörren utan att barnen ska få upptäcka själva. De ska få öppna lock och dörrar, se, känna, lukta etc. Man ska ge dem möjlighet att upptäcka på egen hand. Återigen tänker jag på att estetik uppfattas med alla våra sinnen (2). Hur ska det kunna göra det om vi inte får känna?
Hon menar vidare att varken pedagoger eller barn behöver ha kunskapen från början. Man får den under tiden och pedagoger och barn kan lära sig tillsammans.
Vi fick se hur det ser ut i textilindustrin i andra länder. På Navet berättade Anna Gunnarson (3) att det går åt 12000 liter vatten för att tillverka ett par jeans. Detta trots att vatten är en bristvara i många länder. När jag fick se bilder från till exempel Bangladesh på muséet såg jag att vatten inte är en självklarhet för alla. Vår konsumtion får konsekvenser, inte bara för oss utan för stora delar av jordens befolkning. Jag tycker att det är viktigt att barn får se hur det ser ut i resten av världen och hur vi påverkar den.
Dessa muséer är absolut värda ett besök! Jag gick till Borås museum när jag gick i mellanstadiet men sedan dess har jag inte varit på ett museum alls. Det borde jag verkligen ändra på! Vilken kunskap som finns där. Både hos museipedagogen men också i materialet som visas.
Jag känner att förskolorna borde besöka museum oftare. Jag har inte varit med om att någon förskola jag varit i kontakt med har varit på museum och det är verkligen synd. Jag läser i läroplanen för förskolan där det står att textil är en del av vårt kulturarv och det ska förskolan överföra till barnen (Lpfö 98 rev 2010). Visserligen kan man jobba med textil ändå på förskolan men ett museibesök tillför en annan bild och kunskap om det.
Olsson Lindström berättade att de tänker på hur barn ska kunna nå för att känna på sakerna när de gör en utställning. Jag tycker det var härligt att båda dessa muséer utformar sina utställningar och miljöer så att barnen får pilla på saker, testa, se, höra, känna. De verkar tänka på barns perspektiv när de planerar och det vore kanske konstigt om de inte gjorde det. Ska barn kunna lära sig något på ett museum måste det vara okej att de rör sakerna. Vem vill bara lyssna och titta? Det blir inget bra lärande och det vore synd. Jag rekommenderar verkligen att ha en museipedagog med på rundvandringen som kan berätta om utställningen. Sedan kan barnen och pedagogerna utforska mer tillsammans. Muséer är en guldgruva för kunskap och kultur!
Källförteckning
(1) Karin Olsson Lindström. Workshop Textilmuséet 24/3-2016
(2) Mats Andersson. Föreläsning estetiska lärprocesser. 16/2-2016
(3) Anna Gunnarsson. Workshop Navet 2 22/3-2016
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442
tisdag 22 mars 2016
Navet 2
Idag var vi på Navet och hade föreläsning/workshop om återvinning.
Vi fick börja med att testa vad vi trodde att vissa produkter har för nedbrytningstid. Att det tog 5 år för en cigarettfimp eller 20-25 år för ett tuggummi att bytas ner var en överraskning!
 |
| En tidslinje för skräpets nedbrytningstid |
Banan: 2-5 veckor
Tändsticksask: 6 månader
Cigarettfimp: 1-5 år
Mjölkpaket: 5 år
Tuggummi: 20-25 år
Aluminiumburk: 200-500 år
Plastflaska: 450 år
Glasflaska: 1 miljon år.
Ett bra och tydligt sätt att visa barnen hur skräp som inte slängs i soporna påverkar och påverkas av naturen. Vad händer till exempel om ett djur äter ett tuggummi eller en cigarett- fimp? Detta är skräp som är mest troligt att barnen sett ute och djur kan de flesta barn relatera till. Det är också viktigt att vi pedagoger föregår med gott exempel. Anna Gunnarsson (1) berättade att det går åt 98 kg plast/person och år i Europa men att den mesta plasten går att återvinna. Gammal plast blir nya produkter och detta gör att naturen slipper påverkas i onödan.
Senare under förmiddagen gjorde vi två olika robotar med hjälp av muggar, batteri och en liten motor. Det var riktigt roligt och något som jag tror att barn på förskolor kan tycka om att göra. Det var lite pilligt och krångligt ibland men det var det värt. Här kan barnen verkligen använda sin fantasi och kreativitet!
På eftermiddagen fick vi välja mellan att skapa med/av papper eller plast. Jag valde att måla på en äggkartong. Det blev en helt annan bild än om jag hade målat på vanligt papper. Den blev nästan 3-dimensionell.
 |
| Träd på en äggkartong |
I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev. 2010) kan man läsa att leken och det lustfyllda lärandet stimulerar barns inlevelse, fantasi, samarbete och problemlösning. Denna workshop hade allt av detta. Sammantaget tycker jag att detta var ett roligt, enkelt och tilltalande sätt att arbeta med återvinning och miljö i förskolan.
Källförteckning
(1) Anna Gunnarsson. Workshop Navet. 22/3-2016
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442
måndag 14 mars 2016
VFU katapult
Denna aktivitet blev jag inspirerad av under workshopen på Navet där vi byggde katapulter. Några av barnen på min vfu-plats gillar att bygga och konstruera och därför kände jag att detta kunde vara något för dem.
Källförteckning
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442
Till detta använde vi glasspinnar, gummiband,
häftmassa och plastlock från till exempel mjölkkartonger.
I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev
2010) står det att barnen ska:
- utveckla sin förmåga att konstruera och bygga med hjälp av olika material, redskap och tekniker
- utveckla förståelse för antal och mängder samt
- utveckla sin motorik.
Jag hade sju barn på uppe-vilan efter lunch. Barnen
var 4-5 år. Jag hade redan
ställt fram materialet på bordet. Vi gick igenom materialet och barnen kom med förslag på vad man kunde använda det till. Jag visade min katapult och sa
att vi skulle göra en sådan. Jag ville
se om de kunde bygga den utan min inblandning men de verkade nästan lite
handfallna. Jag sa att de kunde räkna hur många glasspinnar som behövdes för
att göra den och de räknade snabbt ut att de behövde sex glasspinnar. De skulle
sedan ta så många pinnar ur burken. Det var några som tog en näve utan att
räkna och frågade mig om de hade sex pinnar. Vi räknade då tillsammans så att
de fick rätt antal. De flesta barnen hade problem med att surra fast glasspinnarna med gummiband så jag fick mycket att göra. Jag blev mycket förvånad när en fyraårig flicka klarade av att sätta ihop pinnarna med gummiband. Hon hjälpte även de kompisar som satt närmast. Nästa moment krävde min och min handledares hjälp när vi skulle sätta ihop hela katapulten. Det var klurigt
även för oss vuxna. När delarna satt ihop satte barnen fast plastlocket med
hjälp av lite häftmassa på en av de utskjutande pinnarna. I locket la de en
flörtkula som de sköt mot väggar och tak. De verkade ha jätteroligt.
 |
| En färdig katapult |
Under tiden de satte ihop sina katapulter
kände jag att de barn som satt tysta inte fick min hjälp lika snabbt som de
barn som ropade på mig. Det blev också tydligt när jag tittade på filmen som
min handledare spelade in. Nästa gång kanske jag ska hjälpa barnen i den
ordning de sitter så att jag inte behandlar barnen olika beroende på om de
ropar eller inte. Barnen brukar bygga och konstruera under den fria leken men
nu verkade de inte riktigt veta hur de skulle göra. Jag vet inte om det berodde
på hur jag framförde det eller på materialet de skulle använda.
Byggandet av en katapult kan utvecklas genom att barnen får komma på förändringar som gör att den skjuter högre eller längre eller vilka andra material som går att använda. Detta gör att barnen bland annat får använda matematik för att lösa problem. När vi var på Navet testade vi att bygga katapulter av olika material. En del av det materialet var återvunnet och jag tycker det är bra att vi visar barnen att saker går att använda till annat än det var tänkt från början.
Byggandet av en katapult kan utvecklas genom att barnen får komma på förändringar som gör att den skjuter högre eller längre eller vilka andra material som går att använda. Detta gör att barnen bland annat får använda matematik för att lösa problem. När vi var på Navet testade vi att bygga katapulter av olika material. En del av det materialet var återvunnet och jag tycker det är bra att vi visar barnen att saker går att använda till annat än det var tänkt från början.
Källförteckning
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442
torsdag 10 mars 2016
VFU charader
Jag hade gjort kort med bilder och text. Barnen skulle göra det som
bild (och text) visar utan att använda ord. Det var en hög med lätta och en hög med lite
mer avancerade kort. Inget barn på avdelningen kan läsa men de kunde göra det som bilderna visade. Efter att de gjort charaden läste jag vad som stod på kortet.
I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev 2010) står det
att:
- leken stimulerar fantasin och inlevelse samt förmåga till symboliskt tänkande
- förskolan ska bidra till att barn utvecklar förståelse för allas lika värde oberoende av funktionsnedsättning
- barn ska utveckla sin kroppsuppfattning och koordinationsförmåga
- barn ser samband och upptäcker nya sätt att förstå omvärlden
- barnens lärande främjas av att kunna kommunicera med hjälp av drama och rörelser.
På min vfu-plats finns ett barn med autism och CP-skada och ett barn med ryggmärgsbråck som sitter i rullstol. Barnet med CP-skada och autism har inget tal och pedagogerna får ibland frågan om varför barnet inte pratar. Min tanke med charader var att de andra barnen skulle få en känsla eller förståelse för hur det kan vara att inte kunna göra sig förstådd med hjälp av språket och hur viktig kroppen är för att kunna kommunicera. Vid första tillfället var det jag och en flicka på fem år som spelade. Jag fick bara göra två av charaderna, resten gjorde hon. Även om hon inte kunde läsa texten på de mer avancerade korten gjorde hon den del som bilden visade. Hon ville göra charader nästan varje dag. Vid ett annat tillfälle var barnet med ryggmärgsbråck med. Han hade dragit sig upp på en stol och gjorde de rörelser han kunde för att gestalta bilderna. Det krävdes lite mer fantasi av oss som skulle gissa och när vi tog för lång tid på oss berättade barnet vad det var som gestaltades. Han verkade ha roligt trots att vi hade lite svårt att tolka hans rörelser.
Einarsson (2013) menar att man kan lära I drama. Alltså hur ens egen kropp kan
användas för att kommunicera ett budskap. Då kan charader vara ett alternativ
menar jag. Charaderna jag gjorde var på fritidsaktiviteter och
vardagshändelser. Det går lika bra att göra charader om händelser, personer eller
djur för att skapa ett lärande. Att leka fram ett lärande får kunskapen att fastna lättare och stanna kvar hos barnet. För mig är det lättare att komma ihåg något jag lärt mig om det kopplas till något praktiskt och helst gjort på ett roligt sätt.
Källförteckning
Einarsson, Anneli (2013). Dramapedagogik som form för medierat lärande. I Amhag, L., Kupferberg, F. & Leijon, M. Medierat lärande och pedagogisk mångfald, 1. uppl. edn, Studentlitteratur, Lund.
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442
Källförteckning
Einarsson, Anneli (2013). Dramapedagogik som form för medierat lärande. I Amhag, L., Kupferberg, F. & Leijon, M. Medierat lärande och pedagogisk mångfald, 1. uppl. edn, Studentlitteratur, Lund.
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)