Textil 3

Idag handlade det om vävning och att skapa en docka.


Cathrine Berg (1) berättade att innan tråd användes hade man senor från djur för att sy kläder etc. Hon berättade vidare att linne fanns i Egypten redan ca 5000 f.kr och att bomullen kom på 1800-talet. På 1700-talet användes ull till vardagsbruk och linet var för vävnader. När jag gick i skolan fick vi lära oss om slaveriet som följde i bomullens spår. Jag hoppas barnen i dagens skola också får lära sig detta och att dagens tillverkning kanske inte har förändrats så mycket i vissa länder.  

Jag vävde för första gången idag. Det var lite lurigt innan jag hittade tekniken. Här kan man tänka återbruk. Man kan väva med gamla kläder, plastpåsar etc. Det går även att sätta ihop en ram av pinnar och fästa den på väggen ute eller inne på förskolan. Då kan barnen väva när de vill och sitter ramen ute kan de väva med gräs, kvistar, löv eller vad de kan hitta.

Eftersom jag aldrig vävt förut hade jag lite svårt att byta väft (det material jag vävde med) o att veta hur man tar ut väven ur ramen. Det var dock roligt att göra och jag förstår varför barn gärna sitter med det. Det jag har sett av vävning ute på förskolor eller fritidshem så är barnen inte med på alla steg i processen. De vuxna fäster varp, byter väft, avslutar och plockar loss väven. Jag känner att det kan väl barnen också få göra. Om man visar någon gång hur de ska göra så tror inte jag att det är stora problem för barnen att klara det själva. Om de är med på alla steg så känner de sig förmodligen mer delaktiga och stolta över sin väv. Det är likadant med andra textila områden. Ska barnen brodera så är det pedagogerna som trär tråden. Jag tror att barnen kan det själva om vi ger dem tid att lära sig.
Björkdahl Ordell, Eldholm och Hagstrand-Velicu (2010) menar att barnen tränar på jämförelseord och lägesord när de tillverkar sin egen väv. Till exempel längd, bredd. storlek, på, i med mera. Alltså ett bra tillfälle att få in matematik och språk! 



Den färdiga väven

 














Till vänster ser du gruppens olika varianter av vävar.











I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev. 2010) kan man läsa att barns ska:

• utveckla nyanserat ordförråd, talspråk och begrepp
• utveckla sin förmåga att berätta, uttrycka tankar, argumentera och leka med ord
• utveckla sin skapande förmåga
• utveckla sin förståelse för form, läge, mängd, antal och mätning

På eftermiddagen gjorde jag en pop-up docka. Jag hade redan gjort en strump-docka under workshopen i drama så jag ville testa något annat. Det var lite lurigt att få ihop den men det fixade sig efter lite pill.

Min pop-up docka är gjord av en kon, blomsterpinne, flörtkula etc. Huvudet sitter fast på blomsterpinnen och kan dras ner i konen och gömmas där. 
Berg (1) sa att en docka kan användas om man vill berätta sagor, starta ett tema, prata om känslor etc. Det kan vara lättare för barnen att prata med en docka än med en pedagog. Jag tänker att en docka kan var roligt att skapa tillsammans med barnen. De får vara med och bestämma hur dockan ska se ut och det kan göra att de visar mer intresse för dockan när den senare används i förskolan. De får en personlig koppling till den om de är med vid tillverkningen. Att använda sig av en hand-docka eller pop-up docka ger ett medierat lärande. Gunilla Fihn (2) berättar att något som är medierat är förmedlat via ett medium, i detta fallet en docka. Ibland kan det vara en fördel att ha en docka som förmedlare av fakta eller att dockan behöver fakta från barnen. Att låta pedagogen stå utanför skulle kanske få barnen att öppna upp sig mer eftersom de inte har den personliga kopplingen till dockan.
 

Här är gruppens skapelser

Det här var en rolig workshop och visade på ett roligt och enkelt sätt att få in textil i förskolan! Jag har aldrig gjort en pop-up docka förut men skulle kunna tänka mig att testa det i förskolan nu. Väva har jag inte heller gjort förut men det var ganska lugnande när jag väl fått in tekniken. Jag märkte att ljudvolymen dämpades och lugnet la sig över hela gruppen när vi satt med varsin väv. Kanske något att tänka på i förskolan också. Genom att barn får koncentrera sig på något praktiskt så blir de lugnare. Björkdahl Ordell, Eldholm och Hagstrand-Velicu (2010) skriver att barn blir engagerade av praktiskt arbete. Istället för att säga till barnen att vara tysta och lugna ner sig så kanske man ska ge dem något praktiskt att göra, till exempel väva.

Jag känner mig mer säker på att väva och kan absolut tänka mig att använda mig av det i verksamheten. Är jag positivt inställd så blir kanske barnen mer positiva också. Mitt förhållningssätt smittar av sig på barnen och därför måste jag tänka på hur jag förhåller mig till alla aktiviteter i förskolan. Ju säkrare jag känner mig desto mer positiva känslor för jag över till barnen.





Källförteckning


Björkdahl Ordell, S, Eldholm, G & Hagstrand-Velicu, K (2010). Lär genom textil: en handbok i att använda textil som pedagogiskt redskap för barns lärande. 1. uppl. [Mölnlycke: Susanne Björkdahl Ordell]

(1) Cathrine Berg. Workshop textil 3 30/3-2016

(2) Gunilla Fihn. Föreläsning medierat och problembaserat lärande. 13/1-2016

Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442

 



Textilmuséet

Karin Olsson Lindström (1) berättade att Borås museum, som ligger i Ramnaparken, skildrar livet och samhället från 1700/1800-talet fram till industrialiseringen. På Borås museum får barnen testa på hur livet var på den tiden.

Textilmuseet startades på 70-talet och skildrar livet/samhället från industrialiseringen och framåt. Även här får barnen vara fysiska, testa och upptäcka. De får bland annat prova kläder från olika tidsepoker. Olsson Lindström menade att barn brukar inte nöja sig med att en vuxen säger att kistan är tom eller att det inte finns något bakom dörren utan att barnen ska få upptäcka själva. De ska få öppna lock och dörrar, se, känna, lukta etc. Man ska ge dem möjlighet att upptäcka på egen hand. Återigen tänker jag på att estetik uppfattas med alla våra sinnen (2). Hur ska det kunna göra det om vi inte får känna?

Hon menar vidare att varken pedagoger eller barn behöver ha kunskapen från början. Man får den under tiden och pedagoger och barn kan lära sig tillsammans.

Vi fick se hur det ser ut i textilindustrin i andra länder. På Navet berättade Anna Gunnarson (3) att det går åt 12000 liter vatten för att tillverka ett par jeans. Detta trots att vatten är en bristvara i många länder. När jag fick se bilder från till exempel Bangladesh på muséet såg jag att vatten inte är en självklarhet för alla. Vår konsumtion får konsekvenser, inte bara för oss utan för stora delar av jordens befolkning. Jag tycker att det är viktigt att barn får se hur det ser ut i resten av världen och hur vi påverkar den.


Dessa muséer är absolut värda ett besök! Jag gick till Borås museum när jag gick i mellanstadiet men sedan dess har jag inte varit på ett museum alls. Det borde jag verkligen ändra på! Vilken kunskap som finns där. Både hos museipedagogen men också i materialet som visas.
Jag känner att förskolorna borde besöka museum oftare. Jag har inte varit med om att någon förskola jag varit i kontakt med har varit på museum och det är verkligen synd. Jag läser i läroplanen för förskolan där det står att textil är en del av vårt kulturarv och det ska förskolan överföra till barnen (Lpfö 98 rev 2010). Visserligen kan man jobba med textil ändå på förskolan men ett museibesök tillför en annan bild och kunskap om det.


Olsson Lindström berättade att de tänker på hur barn ska kunna nå för att känna på sakerna när de gör en utställning. Jag tycker det var härligt att båda dessa muséer utformar sina utställningar och miljöer så att barnen får pilla på saker, testa, se, höra, känna. De verkar tänka på barns perspektiv när de planerar och det vore kanske konstigt om de inte gjorde det. Ska barn kunna lära sig något på ett museum måste det vara okej att de rör sakerna. Vem vill bara lyssna och titta? Det blir inget bra lärande och det vore synd. Jag rekommenderar verkligen att ha en museipedagog med på rundvandringen som kan berätta om utställningen. Sedan kan barnen och pedagogerna utforska mer tillsammans. Muséer är en guldgruva för kunskap och kultur!




Källförteckning

(1) Karin Olsson Lindström. Workshop Textilmuséet 24/3-2016

(2) Mats Andersson. Föreläsning estetiska lärprocesser. 16/2-2016

(3) Anna Gunnarsson. Workshop Navet 2 22/3-2016

Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442

Navet 2

Idag var vi på Navet och hade föreläsning/workshop om återvinning.

Vi fick börja med att testa vad vi trodde att vissa produkter har för nedbrytningstid. Att det tog 5 år för en cigarettfimp eller 20-25 år för ett tuggummi att bytas ner var en överraskning!


En tidslinje för skräpets nedbrytningstid

Banan: 2-5 veckor
Tändsticksask: 6 månader
Cigarettfimp: 1-5 år
Mjölkpaket: 5 år
Tuggummi: 20-25 år
Aluminiumburk: 200-500 år
Plastflaska: 450 år
Glasflaska: 1 miljon år.






Ett bra och tydligt sätt att visa barnen hur skräp som inte slängs i soporna påverkar och påverkas av naturen. Vad händer till exempel om ett djur äter ett tuggummi eller en cigarett- fimp? Detta är skräp som är mest troligt att barnen sett ute och djur kan de flesta barn relatera till. Det är också viktigt att vi pedagoger föregår med gott exempel. Anna Gunnarsson (1) berättade att det går åt 98 kg plast/person och år i Europa men att den mesta plasten går att återvinna. Gammal plast blir nya produkter och detta gör att naturen slipper påverkas i onödan.

Senare under förmiddagen gjorde vi två olika robotar med hjälp av muggar, batteri och en liten motor. Det var riktigt roligt och något som jag tror att barn på förskolor kan tycka om att göra. Det var lite pilligt och krångligt ibland men det var det värt. Här kan barnen verkligen använda sin fantasi och kreativitet!

På eftermiddagen fick vi välja mellan att skapa med/av papper eller plast. Jag valde att måla på en äggkartong. Det blev en helt annan bild än om jag hade målat på vanligt papper. Den blev nästan 3-dimensionell.

Träd på en äggkartong

Detta är något jag tänker ta med mig i min yrkesroll. När barn ska måla på förskolan brukar det enligt min erfarenhet nästan uteslutande ske på papper. Jag kände att jag fick tänka till lite innan jag började måla och det kan vara ett utmanande sätt för barnen att utveckla sitt målande och tänkande.

I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev. 2010) kan man läsa att leken och det lustfyllda lärandet stimulerar barns inlevelse, fantasi, samarbete och problemlösning. Denna workshop hade allt av detta. Sammantaget tycker jag att detta var ett roligt, enkelt och tilltalande sätt att arbeta med återvinning och miljö i förskolan.




Källförteckning

(1) Anna Gunnarsson. Workshop Navet. 22/3-2016

Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442

VFU katapult

Denna aktivitet blev jag inspirerad av under workshopen på Navet där vi byggde katapulter. Några av barnen på min vfu-plats gillar att bygga och konstruera och därför kände jag att detta kunde vara något för dem.

Till detta använde vi glasspinnar, gummiband, häftmassa och plastlock från till exempel mjölkkartonger.

I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev 2010) står det att barnen ska:

• utveckla sin förmåga att konstruera och bygga med hjälp av olika material, redskap och tekniker
•  utveckla förståelse för antal och mängder samt
•  utveckla sin motorik.   

Jag hade sju barn på uppe-vilan efter lunch. Barnen var 4-5 år. Jag hade redan ställt fram materialet på bordet. Vi gick igenom materialet och barnen kom med förslag på vad man kunde använda det till. Jag visade min katapult och sa att vi skulle göra en sådan. Jag ville se om de kunde bygga den utan min inblandning men de verkade nästan lite handfallna. Jag sa att de kunde räkna hur många glasspinnar som behövdes för att göra den och de räknade snabbt ut att de behövde sex glasspinnar. De skulle sedan ta så många pinnar ur burken. Det var några som tog en näve utan att räkna och frågade mig om de hade sex pinnar. Vi räknade då tillsammans så att de fick rätt antal. De flesta barnen hade problem med att surra fast glasspinnarna med gummiband så jag fick mycket att göra. Jag blev mycket förvånad när en fyraårig flicka klarade av att sätta ihop pinnarna med gummiband. Hon hjälpte även de kompisar som satt närmast. Nästa moment krävde min och min handledares hjälp när vi skulle sätta ihop hela katapulten. Det var klurigt även för oss vuxna. När delarna satt ihop satte barnen fast plastlocket med hjälp av lite häftmassa på en av de utskjutande pinnarna. I locket la de en flörtkula som de sköt mot väggar och tak. De verkade ha jätteroligt.

En färdig katapult

 

Under tiden de satte ihop sina katapulter kände jag att de barn som satt tysta inte fick min hjälp lika snabbt som de barn som ropade på mig. Det blev också tydligt när jag tittade på filmen som min handledare spelade in. Nästa gång kanske jag ska hjälpa barnen i den ordning de sitter så att jag inte behandlar barnen olika beroende på om de ropar eller inte. Barnen brukar bygga och konstruera under den fria leken men nu verkade de inte riktigt veta hur de skulle göra. Jag vet inte om det berodde på hur jag framförde det eller på materialet de skulle använda.
Byggandet av en katapult kan utvecklas genom att barnen får komma på förändringar som gör att den skjuter högre eller längre eller vilka andra material som går att använda. Detta gör att barnen bland annat får använda matematik för att lösa problem. När vi var på Navet testade vi att bygga katapulter av olika material. En del av det materialet var återvunnet och jag tycker det är bra att vi visar barnen att saker går att använda till annat än det var tänkt från början.  

Källförteckning

Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442

VFU charader

Jag hade gjort kort med bilder och text. Barnen skulle göra det som bild (och text) visar utan att använda ord. Det var en hög med lätta och en hög med lite mer avancerade kort. Inget barn på avdelningen kan läsa men de kunde göra det som bilderna visade. Efter att de gjort charaden läste jag vad som stod på kortet.

I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev 2010) står det att:

•  leken stimulerar fantasin och inlevelse samt förmåga till symboliskt tänkande
•  förskolan ska bidra till att barn utvecklar förståelse för allas lika värde oberoende av funktionsnedsättning
• barn ska utveckla sin kroppsuppfattning och koordinationsförmåga
• barn ser samband och upptäcker nya sätt att förstå omvärlden
• barnens lärande främjas av att kunna kommunicera med hjälp av drama och rörelser.

På min vfu-plats finns ett barn med autism och CP-skada och ett barn med ryggmärgsbråck som sitter i rullstol. Barnet med CP-skada och autism har inget tal och pedagogerna får ibland frågan om varför barnet inte pratar. Min tanke med charader var att de andra barnen skulle få en känsla eller förståelse för hur det kan vara att inte kunna göra sig förstådd med hjälp av språket och hur viktig kroppen är för att kunna kommunicera. Vid första tillfället var det jag och en flicka på fem år som spelade. Jag fick bara göra två av charaderna, resten gjorde hon. Även om hon inte kunde läsa texten på de mer avancerade korten gjorde hon den del som bilden visade. Hon ville göra charader nästan varje dag. Vid ett annat tillfälle var barnet med ryggmärgsbråck med. Han hade dragit sig upp på en stol och gjorde de rörelser han kunde för att gestalta bilderna. Det krävdes lite mer fantasi av oss som skulle gissa och när vi tog för lång tid på oss berättade barnet vad det var som gestaltades. Han verkade ha roligt trots att vi hade lite svårt att tolka hans rörelser.

Einarsson (2013) menar att man kan lära I drama. Alltså hur ens egen kropp kan användas för att kommunicera ett budskap. Då kan charader vara ett alternativ menar jag. Charaderna jag gjorde var på fritidsaktiviteter och vardagshändelser. Det går lika bra att göra charader om händelser, personer eller djur för att skapa ett lärande. Att leka fram ett lärande får kunskapen att fastna lättare och stanna kvar hos barnet. För mig är det lättare att komma ihåg något jag lärt mig om det kopplas till något praktiskt och helst gjort på ett roligt sätt.



Källförteckning


Einarsson, Anneli (2013). Dramapedagogik som form för medierat lärande. I Amhag, L., Kupferberg, F. & Leijon, M. Medierat lärande och pedagogisk mångfald, 1. uppl. edn, Studentlitteratur, Lund.

Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442

VFU memory

Jag gjorde ett memory med bokstäver och bilder. Tanken var att barnen skulle para ihop bokstav och bild med hjälp av ljudet på bokstaven. Föremålet på bilden börjar på en av bokstäverna.
  

I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev 2010) står det att barnen ska:

•   utmanas och stimuleras i sin språkutveckling

 och att leken kan användas för att främja barns utveckling.

Jag spelade med två flickor som har svenska som modersmål. Barnen var fyra och fem år gamla. De är väldigt duktiga på att känna igen bokstäverna men jag ville få in bokstavsljudet. Fick man bokstaven ”J” till exempel skulle den paras ihop med en bild på en jordgubbe. De drog ett bokstavskort först och skulle ljuda den bokstaven. Sedan drog de ett bildkort och skulle ljuda det bilden visade. De skulle jämföra de båda ljuden för att se om de fått ett par. Bildkorten hade en annan färg än bokstavskorten och de låg i olika högar så att de inte skulle dra samma typ av kort. Båda två kunde ljuda men femåringen behövde lite hjälp med några av bokstavsljuden.



 

Barnen verkade tycka att det var roligt, i alla fall en stund. Jag tror att de tröttnade eftersom det var så många kort och det tog lång tid att få ett par. Jag uppfattade som om de verkligen försökte höra bokstavljuden men ibland behövdes lite hjälp.







Jag märkte att det var väldigt många kort och därför hann vi inte spela färdigt. Nästa gång kanske man kan dela upp alfabetet och inte ta alla samtidigt. På bokstavskorten fanns både stor och liten bokstav så att de lär sig känna igen båda. När man spelat några gånger kan man träna på konsonanter och vokaler också. På bildkorten kan man även skriva ordet på det bilden visar så att barnen kan träna på skriftspråket. Detta memory går också alldeles utmärkt att använda för att lära sig alfabetet eller för att skriva ord med bokstavskorten.

Skulle jag göra ett nytt memory skulle jag nog be barnen vara med för att ta fram bilder som ska vara med i spelet. Ett annat alternativ är att barnen målar motiven på spelkorten. Det kan vara svårt att måla exakt likadant på två kort men i så fall kan man kopiera i färg.
Många tror att spela bara är roligt men det är också lärorikt inom olika områden. Matematik får man med när man ska para ihop kort till par, när man ska räkna par eller kort när spelet är slut, former på korten, och rumsuppfattning ( hur de sitter i förhållande till spelet och medspelare). Språk blir en naturlig del av spelandet eftersom man bland annat pratar om det som syns på korten. Samspel och demokrati tränas också eftersom man spelar tillsammans och måste vänta på sin tur. Att koncentrera sig på en uppgift ingår också i spelandet. Det var några exempel på vad som tränas när barn spelar. Det är alltså bra för barns utveckling att spela spel.

 

 

Källförteckning

 
Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442

VFU Papier-maché

 

Vi har haft tre veckors vfu. Under den tiden skulle vi använda didaktiskt material som vi skapat i skolan innan vfu:n.
Min första aktivitet under vfu:n var att göra papier-maché.

Jag blev inspirerad att göra detta när vi testade det på en bildworkshop. Det var första gången jag gjorde papier-maché så jag hade verkligen inga stora kunskaper om det innan vfu:n.

Till detta behövs varmt vatten, tapetklister och tidningspapper rivet i små bitar. Allt mixas ihop till en gegga. Ta inte för mycket vätska eller lim. Jag gjorde det misstaget. Det tog en vecka för massan att torka och då hade jag redan kramat ut en del vätska när jag mixade ihop allt. Nu i efterhand minns jag att vi pressade massan i en handduk för att bli av med överflödig vätska. Det hade jag alldeles glömt bort under denna aktivitet. Det var också svårt att ha rivet papper. Det funkade bättre med papper strimlat i dokumentförstörare som vi använde på skolan.

I läroplanen för förskolan (Lpfö 98 rev 2010) står det att barnen ska:

•   utveckla sin förmåga att konstruera och bygga med hjälp av olika material, redskap och      tekniker
•  utveckla sin förståelse för form
• utveckla sin skapande förmåga.

Vid denna aktivitet hade jag sju barn i åldrarna 3-5 år under förmiddagen. Min tanke var att vi skulle göra påskägg som vi målade och hängde upp på avdelningen inför påsken. Jag hade gjort två påskägg och målat dem tidigare under dagen för att visa barnen. Kupferberg (2013) påpekar att en modell kan vara bra att ha för att inspirera barnen. En nackdel kan ju dock vara att de gör exakt som modellen och inte utgår från sin egen fantasi. Varje barn fick en slev med papier maché som de skulle forma till ägg. Alla barnen sa att det kändes äckligt och petade först med ett finger lite försiktigt. Efter nån minut började de gegga med det. För några av barnen tog det ingen lång stund innan de sa att de var klara. Jag hade sagt påskägg till dem men det blev alla möjliga former och utseenden. Jag kommenterade inte deras skapelser utan satte i snöre och lade dem på en bricka för att torka. Några barn satt kvar längre och skapade, förstörde och skapade nytt. Jag tolkade det som om de hade vant sig vid materialet och att de befann sig i en kreativ process.

Enligt min handledare hade barnen aldrig gjort papier maché förut och det kanske var därför de tyckte det var äckligt. De brukar gör egen deg men den har ju en helt annan konsistens än pappersmassa. Jag hade bara gjort det en gång under utbildningen och hade behövt göra det fler gånger för att få till en bra konsistens.

Det blev ganska mycket tapetklister över när jag gjort papier-maché. Två barn frågade en av pedagogerna om de fick känna på det. Hon sa nej. Jag förstod inte varför hon svarade så, det kändes mest som ett invant svar. När samma barn frågade mig vid ett senare tillfälle om de fick leka med klistret svarade jag att de fick det. Jag tog fram några brickor, slevade upp klister och barnen fick välja karamellfärg som jag hällde på. Detta gjorde jag vid fler tillfällen med samma eller andra barn. Barnen verkade ha jätteroligt! Jag kände mig lite rebellisk när jag lät barnen gegga efter att jag hört pedagogen säga nej men jag tyckte faktiskt att de skulle få göra det. Visst var det en hel del att diska och städa efteråt men aktiviteten utgick från barnens intresse och de verkade ha haft roligt under tiden. Jag kan definitivt tänka mig att vara rebellisk fler gånger och jag hoppas kunna vara det även när jag börjar arbeta som pedagog.

När jag tänker tillbaka på föreläsningen om estetiska lärprocesser minns jag att Mats Andersson (1) ställde frågan om vi bejakar eller begränsar barns lärprocesser inom estetik. Pedagogen som sa nej till att känna på limmet var tydligt begränsande. Självklart blev det kladdigt men vad gjorde det? Jag tror att ett nej kommer mest på rutin utan att man ser vad barnen vill och vad de kan lära sig. Barnen fick en rejäl slev med lim men när de hade geggat runt en stund var allt lim utsmetat över brickan. Det syntes inte att de hade mycket lim. Man kan prata med barnen om vad som händer med limmet när man hanterar det, kan man skrapa ihop limmet och få samma mängd som från början, hur kan pulver och vatten bli lim? Språk, matematik, kemi är några områden som kan beröras på ett naturligt sätt.  

 

 

 Källförteckning

Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: skolverket. Tillgänglig på internet: http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442

Kupferberg, Feiwel. (2013) Medierat lärande och pedagogisk teori. I Amhag, L., Kupferberg, F. & Leijon, M. Medierat lärande och pedagogisk mångfald, 1. uppl. edn, Studentlitteratur, Lund.